Jag har precis kommit hem från en trevlig kväll hemma hos Frida tillsammans med en av hennes kompisar. Vi drack lite vin och pratade om allt mellan himmel och jord. Helt enkelt en trevlig kväll. När det var dags för mig att röra mig hemåt slog det mig att de shorts som jag valt kvällen till ära inte var optimala med tanke på temperaturen. Förutom detta kom en snabb tanke om att det kanske var fel klädsel av ytterligare en anledning. Tanken slogs snabbt bort för att det är strunt och inget som jag låter mig påverkas av. Jag är ingen som låter mig begränsas. Jag är ingen som tillåter att någon annan begränsar min rörelsefrihet. Vad jag däremot inte kan värja mig mot oavsett är mina känslor. Självfallet kan jag ignorera dem. Självfallet kan jag intala mig själv att det är bara onödigt att oroa sig. Men oavsett mina ansträngningar är mina känslor något som jag kan styra över. Känslan av att det inte är helt tryggt. Känslan av att det kan hända. De tankar som jag tidigare refererat till är självfallet huruvida mina korta short verkligen var lämpliga att ha på sig nu när jag var på väg hem. Helt själv. Sent på kvällen. Jag blir provocerad över att tanken ens fladdrar förbi i mitt undermedveten. Hur jag tänker på huruvida jag skulle få frågor om dessa shorts om något skulle hända. Om jag skulle få frågor över hur mycket vin jag verkligen hade druckit tidigare hemma hos Frida. Endast att dessa tankar går igenom mitt huvud, om än för en millisekund, gör mig galet provocerad. Jag ska inte behöva tänka dessa tankar, oavsett om det är för en millisekund eller under hela min resa hem. Jag vill inte och låter mig inte bli begränsad av den avskyvärda våldtäktsstatistiken. Men tänk om. Tänk om något skulle hänt. Skulle jag då ångrat att jag bar dessa shorts. Skulle jag då ångrat att jag drack vin hemma hos Frida. Skulle jag ångrat att jag valde att ta bussen hem istället för att ta en taxi. Jag avskyr att dessa tankar ens går igenom mitt huvud och jag kommer aldrig att begränsa mig själv. Men tänk om.